Fröken

jag skrev massa om allt. men det fösvann. men det jag ville säga var egentligen att jag har två alternativ antingen så försöker jag leva och minnas allt och deppa sönder, eller så försöker jag leva och glömma allt och faktiskt vara lite glad. men vad jag än väljer så kommer jag bli gammal och ruttna.

jag är ledsen.

förlåt. förlåt för att jag finns. förlåt för att jag är en dålig människa. förlåt för att jag har tagit upp så mångas tid. förlåt för att jag andas. förlåt för att jag inte är smart. förlåt för att jag är ivägen för alla. förlåt för att jag inte är underbar. förlåt för att jag inte är snäll. förlåt för att jag är världens störmoment. förlåt för att jag behöver tröst. förlåt för att min mamma har förstört mig. förlåt för att det sist nämnada var mitt fel. förlåt för att jag har drivit henne till detta. förlåt för att jag faktiskt har känslor. förlåt för att min hjärna är full av dåliga minnen. förlåt för att jag har knarkat. förlåt för att jag har varit en missbrukare. förlåt för att jag inte är perfekt. förlåt för att jag inte är värd att leva. förlåt för att jag inte är död. förlåt för att jag är den jag är.

jag är rädd.
jag förstår inte.
jag hatar mitt liv.
jag är ensamast på jorden.
jag hatar att jag inte kan säga vad jag vill.

jag blir så ledsen när jag vet att du trodde att jag var arg på dig... du har gjort så mycket för mig, jag tror inte ens du vet hur mycket det verkligen är. å även om det är hemskt att säga efter allt du gjort, så ångrar jag just nu att jag öppnade mitt hjärta för dig, för igår såg jag något som jag aldrig kunnat tro. jag kan inte förstå hur en människa kan bry sig så mycket för en skit som mig. så även om jag ångrar det så jag är glad över det, för igår så fick du mig att vakna upp. för första gången sen Emma, så fattade jag att någon faktiskt bryr sig. jag öppnade mina ögon och förstod. jag kommer stå dig i skuld hela mitt liv och miljoner år efter det... för utan dig så hade jag inte suttit här idag. precis innan den här sekunden hade jag ingenting att leva för, men nu har jag det. för nu vet jag att jag har folk som vill ha mig här.

- snälla du, lämna mig inte nu, för det är nu jag behöver dig.

jag vet inte vad jag ska börja. men det är klart att jag var arg. jag kände mig ju sviken till miljonertusenprocent! det gjorde ju så ont. för det gör ont. jag gråter nu igen. men det går liksom inte. vad är det man brukar säga? "sparka inte på någon som redan ligger ner" men någonstans på vägen så tror jag att det glömdes bort. jag tror hela den här delen med att jag är en människa glömdes bort. för även om jag mår åt helvete dåligt just nu, så kan jag må ännu sämre. men snälla, ge inte upp på mig. jag känner mig redan ensam. låt mig inte bli ensam. för då kommer jag aldrig klara det här. jag vill inte slösa bort någonstid, men snälla ge bara inte upp. för just nu är hoppet nere. men jag vill hitta det! för jag vill tillbaka! jag säger ju det, stegen är ingen big deal. nu är den bara över, stegen är bara en fas när allting är som djupast. det är under den nergången som man inte kan se något hopp. nu vill jag hitta det igen, nu vill jag hitta det och klättra upp igen. jag hoppas på hjälp, men jag tänker inte ta något förgivet. för som sagt. jag känner mig övergiven. men jag kan ha fel och det hoppas jag på.

-just nu så suger livet... everything is just away from the sun.

varje natt, varenda natt jag sover. eller. varje timme under nätterna jag sover. samma jävla dröm, jag hade glömt. jag hade förträngt, jag trodde att berättar man inte för någon och bara förtränger den så kommer den inte tillbaka. men nu är den tillbaka. jag vill inte. jag orkar inte. jag sover hellre inte än att drömma igen. jag hatar drömmen. den går på repeat. 

tänk dig ett rum. fötterna fastspikade i golvet, armarna fastspända i väggen. jag känner hur smärtan tar tag i kroppen. det känns som om smärtan är på äkta. hela kroppen gör ont, genom hela drömmen, en skepnad drar framför ögonen, ett genom trängande skrik, så gällt att trumhinnorna spräcks. skepnaden kommer med en sådan kraft att hela kroppen dras med. helt plötsligt är den borta och allt blir tyst. jag vet inte om jag sover, eller om jag är vaken. jag vet bara hur ont det gör. tiden går i detta rum. helt tyst är det. men efter evigheter av tystnad, hörs det skrik. det är hon. hon kommer närmare och närmare, tillsist står hon framför mig. hennes ögon borrar sig in i mina, orden skriks rakt på mig; "du är så jävla dålig, du är patetisk, vet du hur jävla patetisk du är? du är en enda stor plåga för allt och alla, du är för fan inte värd att leva! du är bara så jävla ful och äcklig! du är inte ens en riktig människa, du är ett det. ett det som bara är i vägen och hatad av alla. tror du verkligen att alla dina vänner älskar dig? NEJ! för du är inte värd någonting! du är bara i vägen för dem, du är en plåga som tar upp alla deras tid. dö ung jävel, dö!" mitt i allt så kommer skepnaden tillbaka och sätter snurr på rummet, det hel svarta rummet förvandlas snabbt till mitt rum. sittandes mot väggen, med blödande händer och fötter. smärta. det är en rädsla som kryper genom kroppen när jag hör hennes steg utanför dörren. hennes andetag är oregelbunda och upphetsade, jag känner hennes ilska genom blodet. precis som när spänningen är som högst i körslaget, så hör jag ett hjärtslag som dunkar, hårdare och hårdare å fortare och fortare! BAM! nu är hon framför. " frida fiiisa bajs! äcklig och dum!" om och om igen. slag och sparkar om och om igen. rummet börjar snurra och ett gällt skrik gnäller i öronen. blunda och hamna på ett nytt ställe. på kanten av ett stup, på andra sidan stupet står det en liten skugga, och ju närmare man går. ju mer suddas kontrasterna ut. det är jag, fast inte jag. det är en liten jag. en känska av ensamhet och sorg slår till. det enda som hörs är den här lilla flickans röst, hon är jag, för hon säger allt jag tänker. runt om ekar hennes ord som om man satt in högtalarna i en tom simhall. "det finns inget liv för en sådan som jag. jag är en patetisk nolla som ingen älskar" det fortsätter, men den här lilla tjejen kollar helt plötsligt upp och stirrar rakt in på mig. hennes blick talar ett språk som jag förstår, rädslan i dem, rädslan skrämmer livet ur mig. "det finns inget kvar. du är inte värd att leva. hoppa". 

jag orkar inte att allt det här ska börja spöka igen. jag har varken tid eller ork. ingen vet hur mycket den här drömmen gör. den kommer göra allt värre. mycket värre. den är värre än värst. sen är jag dåligare än dåligast att förklara den. men drömmen förföljer mig. jag vill ha inte den.   


bara så du vet.
- Steg 1
- Steg 2
- Steg 3
- Steg 4
- Steg 5
- Steg 6, slutspurt.

det går för fort. inte vet jag varför heller. inte många dagar kvar.

Jag grät mot din axel, tårar, frätande i mina ögon, rinner tjockt, likt blod ur mig. Orkar inte gråta mer, vill inte
att du ska se. Vill inte att jag ska känna, inte känna, inte se, vill knappt ens vara en människa längre.
Tomhet, ödslighet, dysterhet. För alltid? För nu, imorgon, idag? Jag var aldrig lika ensam
igår, som jag är idag!  För var dag blir det värre, och bra lär det aldrig bli. Sorgsna tankar och en deprimerad själ, lär väl aldrig vara nyttigt, det kan jag inte tro. Ensamheten svider.

- Steg 1
- Steg 2
- Steg 3
- Steg 4, nu låser jag allt. 
- Steg 5
- Steg 6
 

allt är så mycket. så jag skäms. för jag gjorde det. fan också! det var det sista jag hade, men inte det sista jag kommer ha, för nu, jag måste ha mera. så här sitter jag, halv fotad och känner mig ännu mer patetisk än vanligt. usch. vad jag inte tycker om det här. det är min födelsedag, eller. ja, det var min födelsedag fram tills några minuter sen. men sak samma. jag har lagt på hänglåset, ringt mitt samtal, gjort min fix, nu är det bara slutet kvar. hejdå verkligheten.

- ensam på färden mot slutet.

ingen vet på riktigt vad jag har varit med om. det finns så mycket som aldrig kommer få komma ut, mardröms scener som aldrig kommer glömmas. jag är rädd för att berätta, för det är bara det att jag skäms. å jag vill inte öppna mitt hjärt för att sedan bli sviken i slutändan. jag känner mig mer och mer ensam, jag är dum äckel börda som inte ens borde vara här. dags att dra mig i kragen och fixa det. I wanna run with the wild horses. varje första gång jag tänker på det blir jag rädd, men det försvinner efter ett tag. nu är det mest bara praktiken kvar. jag ska göra det. för det går inte att laga ett hjärta som mitt. detär sönder överallt. jag tror inte jag har en enda hel del. allting kan gå i tu, men ett hjärta kan gå tusen bitar, aldrig har jag förstått den raden som nu. jag vill bara springa, springa bort från allt det här. jag känner mig patetisk. jag sitter och gråter över sex små varelser som är mitt liv, correction: var mitt liv. det här funkar inte, jag kan inte sitta här och börja gråta bara för att jag tänker på dem. Jag är verkligen patetisk. jag borde inte finnas här och ta upp underbara människors tid, låt mig bara få försvinna. efter en dag så är jag bort ur allas minnen. jag har inte gjort en enda bra grejj under min tid som människa. å jag lovar att efter en dag så skulle alla ha glömt mig, så jag tänker låt mig gå. 


- I'm gonna run with wild horses
 

Att inte veta är det värsta som finns. jag vet ingenting. jag känner mig bara helt full av massa känslor som jag inte kan få ur mig. jag vill bara få mig en fix eller två. för nu är det illa jag vill bara försvinna, gå och dö. jag vill verkligen bara krypa ner och aldrig mer krypa upp. jag känner mig mer och mer som en börda för alla. vafan! vill jag ta mitt liv så ska jag väll ändå få göe de! livet för alla andra skulle bli så mycket lättare.

Hejhopp! jag är förstörd, jag är sönder och det finns saker i mitt hjärta som aldrig kommer kunna läka. tjhoo! klart jag kan prata om det och det skulle kunna kännas lite bättre, men ord bränner. ord är som tatueringar, omöjliga att ta bort helt, man kan täcka dem, men de finns alltid kvar! jag kommer aldrig kunna glömma.

jag klarar bara inte av det här mer, jag känner mig helt urbalans. ensam och trasig, bättre kombination finns det inte.



det finns inte någonting kvar av mig längre, det har varit så länge nu. väldigt länge faktiskt. men jag har försökt. jag har verkligen försökt. men det går inte allt säger stopp hela tiden. jag känner att jag inte ens ska behöva förklara mig. så varför gör jag det? ingen aning faktiskt. slit bara sönder mig så vi har det här avklarat nu.


- dags att leka kull.

jag vet inte riktigt vad man ska säga. ,men egentligen så vill jag ju tacka. för jag är klar nu. jag är fan klar med mitt liv. jag har verkligen ingenting kvar att ge. när man inte kan andas utan att allt ta emot, då vet man inte kan leva längre. det finns många som har stått brevid mig. jag vet inte om det är för att ni verkligen bryr er, eller så bryr ni er bara för stunden, eller om det bara är på låtsas.

men jag kan väll börja lite smått. jag tror inte att du förstår hur mycket du har jag gjort för mig. du fick mig att tro på att det kanske skulle kunna finnas någonting bättre för mig än det här. du fick fick mig att hoppas på gjädje. du fick mig att tro på mig själv,du fick mig att förstå att jag inte var värd det här,även om jag aldrig erkännde.
egentligen var det väll det som gjorde att det blev som det blev. jag måste säga tack, jag vet inte hur jag ska göra det. 
jag vet inte hur jag ska göra det, för att du verkligen ska förstå. jag kommer aldrig bli hel.jag måste inte orka, jag kan inte orka. tack J, tack miljoner gånger om, det du gjort, har betytt mycket. även om jag inte alltid har visat min tacksamhet.

nu är det bara att fortsätta, med alla andra som också har varit bäst. alla på sitt sätt. alla ni där ute som någongån gett mig en kram när jag varit ledsen, sagt något som gjort mig lite glad, till alla som någongång har fått mig att le, fått mig att skratta. TACK! jag står evigt i skuld, för fan! fan vad ni är bäst. älskar er med hela mitt hjärta.det finns inga bättre än er. jag tror inte att ni förstå hur mycket ni betytt. det tror jag ingen har gjort, men det har ni.

men nu är det så att jorden kommer att fortsätta snurra, utan mig. tiden kommer att fortsätta rinna, utan mig. ni kommer skratta, utan mig. era liv kommer fortsätta och jag vet att ni kommer gunga världen.
jag vet att ni kan.
ni förtjänar allt som ni får.
lev stort och ångra inget.
kom ihåg att jag älskar er.
kom ihåg att ni är värda så mycket mer än en patetisk nolla till vän.
jag skulle kunna fortsätta timmar om hur underbara ni är.
ni är värda det bästaste av det bästaste i livet.

Sist men inte minst, till de sex hör på jorden som gjort mest. de sex som aldrig kommer att få reda på vad som står här, men va fan! det bryr jag mig inte. Men jag måste bara få berätta, mina sex, Moa, Hanni, Bella, Scooby, Zelma å Tia. utan er så hade jag aldrig kommit hit, jag hade fastnat långt bak på vägen. ni har hjälp mig genom allt. och nu. nu när jag behöver er som mest. då känns det som om ni är på andra sidan jordklotet. ni är så himlans långt ifrpn mig, men ändå nära. ni finns i mitt hjärta, ni finns hos mig hela tiden. och det gör så att det gör ännu ondare, för det blir liksom. ni skapar stora hål inombords. jag skulle kunna sitta här i timmar och kriva om hur underbara de är, vad de gjort. det går liksom inte att räkna hur många gånger de har räddat mitt liv. men nu finns ni inte kvar hos mig, jag har svikit er totalt. förlåt miljoner gånger om, det finns inga son ni.

if you're lost, you'll find me, time after time.

jag är inte borta, jag har bara gått lite i förväg

Jag tror aldrig jag har känt mig så ensam som jag gör just nu. jag vet inte vart jag ska ta vägen. jag har inget hem. jag har ingen att bara krama om och känna mig hemma hos. den tryggheten mina hundar gav mig var guldvärt. men utan de så har jag ingen. jag är ensam. utan någon att vända mig till. jo, det finns folk som bryr sig och så. men jag känner mig inte trygg hos någon. jag vet inte hur jag ska sätta ord på det här. jag vill liksom bara kunna krama om någon ibland, utan att frågor ska ställas eller att ord ska utbytas. bara en kram och inge mer. jag är rädd. jag är som ett litet barn just nu. jag är verkligen livrädd.

ensamheten har väll egentligen börjat äta upp mig. jag vet inte hur jag ska börja, men det finns verkligen ingenting som kan beskriva min ensamhet. för hur jag än gör. vad jag än gör, så är jag ensam. jag kan stå i matsalen omringad av alla som står mig nära och fortfarande känna mig ensam. det känns elakt att säga så, men det är så det är. jag är inspärrad och hur många frågor alla än ställer, hur många gånger jag än säger att jag inte vet; så vet jag. men jag vågar inte berätta...

jag vågar inte berätta, för tänk om, tänk om det jag vill är töntigt, eller så är det så att det jag vill, finns det ingen som kan hjälpa mig med. jag vet att det jag vill kanske inte är det lättaste att göra, och det är svårt att sätta ord på. jag vet egentligen bara hur det detta låter inne i mitt huvud. men utanför i den fria luften, så är det här bara mummel, ska jag vara ärlig så kommer det bara låta dumt. å jag vill inte låta dum.

jag känner mig onödig på denna planet, det finns ingenting jag kan tillföra. jag känner mig så dumt tom. det känns verkligen som jag inte har någon längre. jag skulle nog kunna skrika. jag skulle nog kunna skrika så högt bara jag kan, utan att någon skulle höra. fast det gör jag väll redan, eller kanske inte helt. men nästan. jag gömmer mig bakom mig själv. allt känns bara så onödigt. jag är bara en liten skit, jag är ingenting värd. kan inte bara inse det och låta mig ruttna ifred. låt mig få packa ner mig själv och dö. det är det enda jag vill. just nu är det, det enda jag vill. min själ är redan död, det enda som finns kvar är sorg och en kropp som andas. låt mig få bli besparad. slit sönder mig.

det finns så mycket känslor inombords just nu. det finns så mycket att jag verkligen inte vet ut eller in mera, jag kan inte skilja verkligheten från drömmar. jag har ångest över allt jag gjort, över att jag faktiskt har berättat. panik som bubblar över, jag har panik över skolan, och allt annat som händer, stress.stress.stress. jag är ledsen och känner mig som världens största svikare som jag lämnat alla mina hundar. och mormor förståss. förvirrningen av allt det här är kollosal. jag är också väldigt rädd, super duper mega rädd. inte bara över att hon skulle kunna syka upp när som helst, men jag är också väldigt rädd över att när allt det här är över, vem fan kommer jag vara då? vem kommer tycka om den Frida? kommer jag tycka om den Frida? men mest av allt, kommer de som säger att de bryr sig, faktiskt fortsätta bry sig om mig? eller är det bara, det är synd om Frida, bara för att hon har det så tufft, just nu.? det känns iaf som det, det känns som om många som just nu står på min sida och stöttar kommer ta flera miljoner steg bakåt när allt är över, det känns som om många som faktiskt säger att de bryr sig inte bryr sig. fråga mig inte varför jag känner så, men så är det. det är så jag känner mig och det kan inte jag inte göra något åt.

för det kan väll inte vara mitt fel? det är väll ändå inte mitt fel att jag känner mig så ensam som jag gör nu, fast jag vet inte. det kanske är mitt fel? för hade jag inte sagt något, då hade jag sluppit det här. jag skulle få slippa allt det här. helt klart så skulle många av känslorna finnas kvar, men de skulle kanske vara trippelt så små. jag skulle iaf kunna leva utan denna rädsla som bor inombords. jag hade inte behövt känna denna ensamhet. asså, jo.på ett sätt. för jag hade varit den enda som vetat om allt. men det gör väll inget? för har man inte sagt något så är det ju en liten annan femma om jag får bestämma. nu har jag ju faktiskt berättat. jag har öppnat mitt hjärta, det är verkligen helt öppet och blodet bara rinner ur, ingen vill hjälpa mig att täppa till hålet. alla bara går förbi. att sätta dit ett plåster funkar inte, jag behöver sys. mitt hjärta är helt sönder. och kraften att göra något är borta.