Fröken

varje natt, varenda natt jag sover. eller. varje timme under nätterna jag sover. samma jävla dröm, jag hade glömt. jag hade förträngt, jag trodde att berättar man inte för någon och bara förtränger den så kommer den inte tillbaka. men nu är den tillbaka. jag vill inte. jag orkar inte. jag sover hellre inte än att drömma igen. jag hatar drömmen. den går på repeat. 

tänk dig ett rum. fötterna fastspikade i golvet, armarna fastspända i väggen. jag känner hur smärtan tar tag i kroppen. det känns som om smärtan är på äkta. hela kroppen gör ont, genom hela drömmen, en skepnad drar framför ögonen, ett genom trängande skrik, så gällt att trumhinnorna spräcks. skepnaden kommer med en sådan kraft att hela kroppen dras med. helt plötsligt är den borta och allt blir tyst. jag vet inte om jag sover, eller om jag är vaken. jag vet bara hur ont det gör. tiden går i detta rum. helt tyst är det. men efter evigheter av tystnad, hörs det skrik. det är hon. hon kommer närmare och närmare, tillsist står hon framför mig. hennes ögon borrar sig in i mina, orden skriks rakt på mig; "du är så jävla dålig, du är patetisk, vet du hur jävla patetisk du är? du är en enda stor plåga för allt och alla, du är för fan inte värd att leva! du är bara så jävla ful och äcklig! du är inte ens en riktig människa, du är ett det. ett det som bara är i vägen och hatad av alla. tror du verkligen att alla dina vänner älskar dig? NEJ! för du är inte värd någonting! du är bara i vägen för dem, du är en plåga som tar upp alla deras tid. dö ung jävel, dö!" mitt i allt så kommer skepnaden tillbaka och sätter snurr på rummet, det hel svarta rummet förvandlas snabbt till mitt rum. sittandes mot väggen, med blödande händer och fötter. smärta. det är en rädsla som kryper genom kroppen när jag hör hennes steg utanför dörren. hennes andetag är oregelbunda och upphetsade, jag känner hennes ilska genom blodet. precis som när spänningen är som högst i körslaget, så hör jag ett hjärtslag som dunkar, hårdare och hårdare å fortare och fortare! BAM! nu är hon framför. " frida fiiisa bajs! äcklig och dum!" om och om igen. slag och sparkar om och om igen. rummet börjar snurra och ett gällt skrik gnäller i öronen. blunda och hamna på ett nytt ställe. på kanten av ett stup, på andra sidan stupet står det en liten skugga, och ju närmare man går. ju mer suddas kontrasterna ut. det är jag, fast inte jag. det är en liten jag. en känska av ensamhet och sorg slår till. det enda som hörs är den här lilla flickans röst, hon är jag, för hon säger allt jag tänker. runt om ekar hennes ord som om man satt in högtalarna i en tom simhall. "det finns inget liv för en sådan som jag. jag är en patetisk nolla som ingen älskar" det fortsätter, men den här lilla tjejen kollar helt plötsligt upp och stirrar rakt in på mig. hennes blick talar ett språk som jag förstår, rädslan i dem, rädslan skrämmer livet ur mig. "det finns inget kvar. du är inte värd att leva. hoppa". 

jag orkar inte att allt det här ska börja spöka igen. jag har varken tid eller ork. ingen vet hur mycket den här drömmen gör. den kommer göra allt värre. mycket värre. den är värre än värst. sen är jag dåligare än dåligast att förklara den. men drömmen förföljer mig. jag vill ha inte den.   


bara så du vet.
- Steg 1
- Steg 2
- Steg 3
- Steg 4
- Steg 5
- Steg 6, slutspurt.

det går för fort. inte vet jag varför heller. inte många dagar kvar.