Sen en tid tillbaka...
... har jag tänkt på min undergång den är här snart, domedagen. det är inte många dagar kvar, ska jag räkna upp vilka det är?
söndag
måndag
tisdag
onsdag
torsdag.
sen får vi se, får vi ser hur det blir. om jag kan leva. eller om jag kommer dö typ. "år jag ett nej om Hudik, då tar jag fan livet av mig. jag klarar inte av det här stället längre..." det är sant, jag kommer aldrig orka. fan. det finns många som tror på mig, som vill något. och lite hopp har de gett mig igen, det är inte bra. jag kommer bara bli sviken. det vet jag egentligen. innerst inne och ytterst yttre men det är mitten som tokar ihop sig, det e fel. jag är sjutton år, snart arton. jag borde ha hopp om framtiden för det e ju nu livet egentligen kan börja lite smått... resan hit ska ju egentligen bara vara en genomgång om vad som skulle kunna hända, men livet har gått fel och blivit en kamp. jag är gammal, jag är sjutton år och det enda jag lärt mig är att vuxna bara sviker, först verkar de vara toppen. de gör allt och de lovar så mycket bra, men sen nu med facit i hand så vet jag. de bara sviker, orden de säger är falska och egentligen borde man inte lita på någon alls. förnär allvaret kommer så står man ensam igen.
jag tror jag vet att jag har folk omkring mig nu som vill hjälpa, som hoppas på att allt ska bli bra och försöka göra allt bra. men ingen kan bestämma över soc. soc är min största fiende. säger jag det jag sagt, att jag tar livet av mig om jag inte får flytta till Hudik, då skulle jag hamna på psyket. jag vill inte hamna på psyket. jag vet bara inte hur jag ska göra med allt nu. asså, får jag ett nej, ska jag försöka? ska jag kämpa till sista droppen? ska jag ge allt? ska jag ta studenten och vara förstörd? eller ska jag ge upp? det känns som himlen har lämnat mig. ger jag upp, då visar jag mig svag egentligen. då sviker jag ju alla. då sviker jag alla som någonsin trott på mig, alla underbara människor som finns i min närhet, men egentligen så är depression inte ett tecken på svaghet, utan ett tecken på att du har försökt att vara stark för länge. så tar jag livet av mig, så borde folket förstå.
hur ska jag göra? jag har alltid gjort olika, ibland har jag skrivit brev, förklaringar. ibland inte. jag borde göra det nu, tror jag. jag har många att tacka och ganska mycket att förklara. mamma ska inte röra mina saker, hon ska inte få ett skit. borde kanske vänta tills den femte, så jag liksom e arton när allt sker? ja. men det e bara några dagar. hur ska jag görat då? jag har skrivit "jag vet hur jag planerat förut, då var det massa droger å sånt med. men jag vill att det ska vara ärligt nu. jag vill att alla ska veta att det var medvetet. helt opåverkad, bara målmedveten..." så tycker jag nog fortfarande.
-varför sitter jag här och planerar?
det är nog en fråga många "normala" undrar sig om de läser, men det är ju så. jag har gett upp. jag har inte mycket hopp kvar. jag väntar bara på domedagen och jag vet att till 99% kommer få ett nej, så varför drömma? varför drömma om den första riktiga familjen i mitt liv, varför drömma om underbara tider i Hudik, när man vet att det aldrig kommer bli så. varför drömma om Bente när allt jag kommer få är Bålsta. hur mycket jag än försöker så blir det aldrig bra.
jag tänkte precis på alla jag skulle sakna, men sen kom jag på att jag skulle vara död. jag kommer inte sakna någon, eller visst saknar man ingen när man är död? visst är man bara död då? ligger där i evigt mörker, utan en enda känsla? för jag tänkte ju på alla jag skulle sakna och listan blev ju lång. hur lång som helst. bra att jag inte kommer sakna någon, hejhopp! kalla mig inte egoistisk bara för att jag inte tänker på de som kommer sakna mig. man kommer över att folk dör, och varför skulle någon gråta för mig? det enda som kommer hända är att jag inte kommer vara här längre? ingen jobbig tjej som alltid är ivägen och babblar som en kvarn, ingen tjej som alltid gråter och levererar mvg:n. ingen tjej säger "thailight" i stället för orginaltiteln, ingen som kallar Kaktusen för kaktusen eller Porrisen för Porrisen, ingenting sånt, ingen tjej som säger hej till alla och är snäll. men det behövs inte, det finns fler som jag. jag är inte speciell, det finns andra som kan rida anna, som kan pussa på henne. det finns andra som kan säga hej, det fiinns andra som kan komma dumma kommentarer och störa alla andra. det finns andra. jag lovar.
djup tjej, nej men jag orkar inte hoppas. jag blir bara sviken.
jag skulle säga svik mig inte nu.
men det vore otroligt dumt.
aldrig har jag tvivlat så här mycket.
fantasimonster
Ouf, de är coola. eller nått.
jag hatar de iaf, jag förstår varför de har dykt upp i mitt liv nu. jag hade de förut också, men shhysh! ingen vet om de. jag har aldrig nämnt de förut. de har alltid varit konstiga och jag har aldrig sett mina monster, jo. men jag har aldrig förut sett vad mina monster ska likna. men nu är de tydliga. jag hör de och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. men jag tror på att jag är sinnessjuk. ja. sinnessjuk. det låter bra, det låter som något jag skulle kunna va.
han den lilla, han den lilla som nästan alltid är här och säger saker, han är värst. han är elak. han säger dumma saker, saker som får tårarna att rinna, men han gör också så att jag inte kan sova utan musik. har jag musik i öronen, jättehögt. då hör jag honom inte. han är elak mot alla andra också, han jagar de, inatt jagade han den långa och den knubbiga med krulligt hår. jag tycker inte om honom.
aja. det finns mer att ta upp. jag orkar inte, jag är svag och han den lilla. han är här nu.
n
jag vet inte vad jag ska göra nu. fredagen möte var helt ja. helt sjukt. jag förstår inte- varför kan man inte lyssna på mig för?
varför är der alltid alla andras röster som ska höras, men inte min?
hur ska jag någonsin få gå vidare om jag bara får lov att dra upp allt igen, "ahmen, du kommer få så mycket problem i framtiden om du bara lägger allt bakom dig" förlåt, för att jag inte vill berätta min historia miljoner gånger om. förlåt för att jag känner att jag inte kan lite på dig. förlåt för att jag inte tycker precis som du. dumast på jorden, korkad och så. det var vad han var. jag förstår inte någonting, asså jag får höra lögn på lögn, jag tror pp de, men den blir det bara pannkaka av allt. varför tror jag på fe för? vuxna bara ljuger. det bord jag verkligen veta nu. jag måste klistra på det där leendet som jag inte vill ha, jag e glad men när det blir såhär så orkar jag inte. jag var ledsen, jag var jätteledsen i fredags efter mötet. jag gick därifrån och jag tänkte bra länge. men det fanns inte en enda männsika som jag skulle kunna tänka att ringa. fast jag vill ringa. jag ville ringa och gråta,prata av mig och känna mig bättre till mods. men det fanns ingen.
jag orkar inte skriva mer. jag e trött.
frida
varför är der alltid alla andras röster som ska höras, men inte min?
hur ska jag någonsin få gå vidare om jag bara får lov att dra upp allt igen, "ahmen, du kommer få så mycket problem i framtiden om du bara lägger allt bakom dig" förlåt, för att jag inte vill berätta min historia miljoner gånger om. förlåt för att jag känner att jag inte kan lite på dig. förlåt för att jag inte tycker precis som du. dumast på jorden, korkad och så. det var vad han var. jag förstår inte någonting, asså jag får höra lögn på lögn, jag tror pp de, men den blir det bara pannkaka av allt. varför tror jag på fe för? vuxna bara ljuger. det bord jag verkligen veta nu. jag måste klistra på det där leendet som jag inte vill ha, jag e glad men när det blir såhär så orkar jag inte. jag var ledsen, jag var jätteledsen i fredags efter mötet. jag gick därifrån och jag tänkte bra länge. men det fanns inte en enda männsika som jag skulle kunna tänka att ringa. fast jag vill ringa. jag ville ringa och gråta,prata av mig och känna mig bättre till mods. men det fanns ingen.
jag orkar inte skriva mer. jag e trött.
frida
smile
måste jag fortsätta pendla. då tar jag livet av mig typ. nej men jag e så himlans trött. å bålstaångest e inte kul. man kan inte sova då.
kuljul!
frida
hold
jag vet inte.
jag vet ingenting nu för tiden.
jag vill ha svar nu. jag går av snart, om jag inte får reda på nått.
jag vet inte vad jag ska göra. jag vet bara att om jag är osysselsatt då är jag körd.
jag har varit nära flera gånger nu. JAG FÅR INTE! jag SKA inte, men jag har så stor lust.
jag är avundsjuk på alla andra, alla andra med söndriga armar och färska, fina. underbara drag.
ahfan. jag vill verkligen.
men jag ska inte.
jag vet ingenting nu för tiden.
jag vill ha svar nu. jag går av snart, om jag inte får reda på nått.
jag vet inte vad jag ska göra. jag vet bara att om jag är osysselsatt då är jag körd.
jag har varit nära flera gånger nu. JAG FÅR INTE! jag SKA inte, men jag har så stor lust.
jag är avundsjuk på alla andra, alla andra med söndriga armar och färska, fina. underbara drag.
ahfan. jag vill verkligen.
men jag ska inte.
1
jag tar ut förlusten i förskott. men det gör jag alltid nu för tiden, det finns liksom aldrig någonting som går som jag tänkt. så det e lika bra att ta ut förlusten i förskott, det är bättre än att hoppas på något bra och sen bara CRASCH! ingenting blev som man drömde, hoppades, todde skulle hända. jag vågar knappast blunda, allt jag drömmer om är hur härligt det skulle vara att bo däruppe, men vad händer om jag får ett nerslag? som sagt, jag kommer typ ta livet av mig. jag klarar inte av fler motgångar. jag kommer skita i allt då. skolsyster säger att jag är stark, att hon aldrig typ träffat någon som är så stark som jag är. men ska sanningen fram så är jag inte stark, jag är bara motiverad att inte visa min underlägsenhet. skulle jag visa min svaga sida, då skämtar jag bort den, pratar bort den, eller så springer jag. hur jag än gör så möter jag aldrig den. det är fel. det är doligt att vara svag. jag är inte stark. bara motiverad nog att inte låta någon se det nu för tiden. det betyder dock att jag blir grinig. men jag klättrar på väggarna här hemma, jag skulle gärna ta något och skära rakt igenom armen, bara för att få slappna av, dock så gräver jag i mitt sår... det hjälper lite iaf, men det e inte samma sak. jag kan inte äta typ heller. jag måste ha ätit för många stenar eller nått, för nu tar det bara stopp. det går liksom inte. usch, jag hatart. jag anser mig inte ledsen, depp eller whatever. jag är bara förvirrad och lätt ledsen. det e vanliga känslor, jag vill bara inte komma tillbaka till det som var förra hösten.
jag kommer aldrig klara mig ur det här känns det som, jag har inga droger, inge sprit, inge rakblad, inge riktigt kk, ingenitng. jag står här utan något än massa olika sorters ångest. mest skolångest. och bålstaångest. annars e det ganska vanligt. jag har förstört alla mina chanser typ. svar ja!
frida.
jag kommer aldrig klara mig ur det här känns det som, jag har inga droger, inge sprit, inge rakblad, inge riktigt kk, ingenitng. jag står här utan något än massa olika sorters ångest. mest skolångest. och bålstaångest. annars e det ganska vanligt. jag har förstört alla mina chanser typ. svar ja!
frida.
Utkast: Aug. 21, 2010
jag ska inte vara depp, jag är inte depp. jag har bara bålsta-ångest. jag har ångest att behöva spendera en endaste dag för mycket här. får jag ett nej om Hudik, då tar jag fan livet av mig. jag klarar inte av det här stället längre... det finns inte... har tänkt hela kvällen nu... hur ska jag görat? jag vet hur jag planerat förut, då var det massa droger å sånt med. men jag vill att det ska vara ärligt nu. jag vill att alla ska veta att det var medvetet. helt opåverkad, bara målmedveten. oj, nu ska jag inte planera att ta livet av mig. jag vet bara att jag inte kommer klara av mitt liv om det inte blir så. jag kan säga att studenten är nära, men den e så himlans långt borta. för långt borta för mig, jag kommer aldrig klara mig enda dit om jag ska vara här. jag kommer aldrig kunna leva såhär, tillsdess. jag är en skugga. jagvet inte riktigt vad som hänt. för inte så länge sen så kommenterade en tjej min förra blogg, hon sa att alla stog upp för mig och försvarade mig om något sa nått elakt om mig. men ska jag vara ärlig så känns det inte så. eller jo, kanske inte av personerna i min klass, och inte mina närmaste, men av alla andra. jag vill inte vara elak mot min klass när jag säger så, och absolut inget illa menat mot mina närmaste... men jag venne. kanske är jag cp, eller så tar dom mig förgivet. jag finns alltid där. alltid, jag kan släppa allt. men jag venne.
nu ska jag gå och vara depp någon annanstans.
kill anyone for you
oj, älskar min överdrivna aktivitet. ahmen ingenting att skriva... då blir det ingenting skrivet.men jag måste nu, jag måste få ut mig lite. fast jag ill ju inte att någon ska läsa det här... annars hade jag ju skrivit det någon annanstans. idag har varit liten en såndär, jag är värdelös och ingenitng funkar dag. jag vet inte varför och hela min kväll har blivit ett straff nu. dumt av mig. otto, peter och henke är nöjda. jag är ledsen. jag vet inte varför. mest är det nog bara för att jag måste vänta på svar, svar som skulle kunna ändra hela min framtid... hon undrade tom om jag ville åka upp i helgen.tänk så underbart... men jag klarar inte av att bygga upp något som jag inte vet kommer hålla. tänk om mina drömmar krossas. kul. nej nu orkar jag inte mer.
pösshej
pösshej
måste gå och kvälla!
jag skrev massa om allt. men det fösvann. men det jag ville säga var egentligen att jag har två alternativ antingen så försöker jag leva och minnas allt och deppa sönder, eller så försöker jag leva och glömma allt och faktiskt vara lite glad. men vad jag än väljer så kommer jag bli gammal och ruttna.
Stekpanna på hela världen!
jag förstår inte varför jag inte kan förstå någonting. jag är tror jag är rädd. eller jag vet att jag är rädd. även om jag är glad just nu så gör hela magen ont. jag är rädd som inihelvete jag vet inte vad som händer. på torsdag är det placeringsmöte och där kommer jag sitta,helt sönder rädd. jag hatar det här. jag tycker inte om att vara ensam mot hela världen men det blir så. jag vet inte varför.
jag sover, jag sover precis som en människa ska, men mina drömmar skrämmer skiten ur mig. å jag kan inte vakna. det går inte! för första gången i mitt liv så vet jag mer ur mitt egna liv. men för första gången i mitt liv så vill jag inte veta. klart det finns mycket som jag alltid har vetat som jag aldrig sagt. men nu fylls luckor igen, luckor som jag vait glad över att de varit tomma. fan.fan.fan jag hatar mitt liv. jag hatar allt som hänt.
jag känner mig glad. jag ÄR glad. det enda som spökar nu är minnen. men jag tänker inte låta de dra ner mig. men jag kan inte råför det. ingen vill inte veta vad som hänt. men varför skulle jag vara viktigt för?
Here I am, once again
I'm torn into pieces
Can't deny it, can't pretend
Just thought you were the one
Broken up, deep inside
But you won't get to see the tears I cry
Behind these hazel eyes
jag sover, jag sover precis som en människa ska, men mina drömmar skrämmer skiten ur mig. å jag kan inte vakna. det går inte! för första gången i mitt liv så vet jag mer ur mitt egna liv. men för första gången i mitt liv så vill jag inte veta. klart det finns mycket som jag alltid har vetat som jag aldrig sagt. men nu fylls luckor igen, luckor som jag vait glad över att de varit tomma. fan.fan.fan jag hatar mitt liv. jag hatar allt som hänt.
jag känner mig glad. jag ÄR glad. det enda som spökar nu är minnen. men jag tänker inte låta de dra ner mig. men jag kan inte råför det. ingen vill inte veta vad som hänt. men varför skulle jag vara viktigt för?
Here I am, once again
I'm torn into pieces
Can't deny it, can't pretend
Just thought you were the one
Broken up, deep inside
But you won't get to see the tears I cry
Behind these hazel eyes
krasslig
1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
- jag hatar att jag gör det här.
- jag hatar att jag gör det här.
le. det kan man göra utan mig.
jag är ledsen.
förlåt. förlåt för att jag finns. förlåt för att jag är en dålig människa. förlåt för att jag har tagit upp så mångas tid. förlåt för att jag andas. förlåt för att jag inte är smart. förlåt för att jag är ivägen för alla. förlåt för att jag inte är underbar. förlåt för att jag inte är snäll. förlåt för att jag är världens störmoment. förlåt för att jag behöver tröst. förlåt för att min mamma har förstört mig. förlåt för att det sist nämnada var mitt fel. förlåt för att jag har drivit henne till detta. förlåt för att jag faktiskt har känslor. förlåt för att min hjärna är full av dåliga minnen. förlåt för att jag har knarkat. förlåt för att jag har varit en missbrukare. förlåt för att jag inte är perfekt. förlåt för att jag inte är värd att leva. förlåt för att jag inte är död. förlåt för att jag är den jag är.
jag är rädd.
jag förstår inte.
jag hatar mitt liv.
jag är ensamast på jorden.
jag hatar att jag inte kan säga vad jag vill.
land
drömmarna i natt var dom värsta. eller det värsta var väll när det hände eller jag vet inte. för smärtan gick ju över ganska fort, men inatt har allt bara rullat som en långfilm, med fridas värsta typ. jag vill inte tänka på det, jag hade förträngt allt som hade med det att göra. jag hade glömt. jag vill glömma men nu är det tillbaka i minnet. jag hatar det! jag hatar det mer än allt. jag tror att det kanske behövs egentligen, för det är bra att minnas för att kunna bearbeta. men jag har ingen lust att minnas det här, för det här är jag ingenting som jag tänker, tänka på någo mer. jag TÄNKER glömma. för att minnas hans ord, hans händer och hatet i hans ögon gör ont i hela kroppen. jag minns även väl när jag skrek, jag minns att jag slog tillbaka jag gjorde allt jag kunde. men han och hans vänner var både större och starkare. jag var fan bara tolv.
jag orkar inte att minnena börjar komma tillbaka. för jag orkar inte tänka på det här. jag har en ryggsäck full med skit och det måste jag bara lära mig att kunna hantera. mitt förflutna ska inte få störa den jag är idag. för jag vill kanske inte glömma den jag varit, men jag vill inte att den frida ska få störa den som ska leva.
för nu har jag lämnat ett liv som jag har levt i sjutton år, det är fan. massa fan. men det måste gå på något sätt. tror jag. jag är rädd för ensamheten som äter upp mig, jag är rädd för det här. jag är så jävla rädd för jag är så jävla svag överallt, mod har jag aldrig haft och styrkan att vilja något blir dränkt av alla känslor som hela tiden bubblar upp.
jag orkar inte att minnena börjar komma tillbaka. för jag orkar inte tänka på det här. jag har en ryggsäck full med skit och det måste jag bara lära mig att kunna hantera. mitt förflutna ska inte få störa den jag är idag. för jag vill kanske inte glömma den jag varit, men jag vill inte att den frida ska få störa den som ska leva.
för nu har jag lämnat ett liv som jag har levt i sjutton år, det är fan. massa fan. men det måste gå på något sätt. tror jag. jag är rädd för ensamheten som äter upp mig, jag är rädd för det här. jag är så jävla rädd för jag är så jävla svag överallt, mod har jag aldrig haft och styrkan att vilja något blir dränkt av alla känslor som hela tiden bubblar upp.
baaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaajs
bajs. hatar rädsla.
nu är jag ensam. men det är mitt fel.
nu är jag ensam. men det är mitt fel.
ett mindre bakslag.
eller. jag vet inte om jag kan kalla det ett bakslag. men det får mig att kanske inte må direkt på topp om man säger så. hon är en stor del av mig och jag vill inte svika henne. och det gör jätteont i hela själen när jag vet hur hon håller på,men jag kan förstå henne. jag är i samma sits fast ändå inte. jag var hennes trygghet här i livet, den enda hon någonsin har kunnat lita på. och nu så tycker hon att jag har svikit henne. å det kan jag förstå. för det är precis dom här känslorna jag har haft under en långlång tid, men ändå. det gör så ont när hon skriker, för jag hör att hon gråter, jag hör rädslan i hennes röst. nu har jag lämnat henne ensamtycker hon men jag finns här. hon vill bara inte inse det. å när jag tänker på det så är jag likadan, bara att jag kanske nu har börjat inse att det finns folk bakom mig. men det är bara det, hon har sen efter emma varit en mega stor del av mig och hon har blivit min syster, jag har tagit många slag och andra saker för hennes skull.
nej. jag tänker inte tänka mer på bea just nu.hon vet att jag finns och just nu så finns det inte så mycket mer jag kan göra. USCH! det känns hemskt att säga.
think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!
det har gått två dagar utan sug efter någonting, jag förstå inte. det ska inte gå så här fort! jag ska inte bli glad efter så här kort tid, förra veckan var jag död och nu är jag levande. det funkar inte. jag är lite rädd. för jag vill inte bara rusa fram. jag vill må bra överallt! men det blir så nu. för jag är så van att det ska vara så här. slå till mig och låt mig vakna upp! jag kommer inte klara av det själv. ta tag i mig, ruska mig tills jag inser något. jag flyger på moln över daniel, jag kraschar på botten pga mer än en sak, jag behöver vara i något mellanting! för jag klarar inte av att falla varje dag. usch.
jag tror att jag är rädd. eller jag vet att jag är rädd. men det behöver jag inte ta här. ruska om mig lite och ge mig en kram, så rullar polletten ner och ord börjar flyga.
nej. jag tänker inte tänka mer på bea just nu.hon vet att jag finns och just nu så finns det inte så mycket mer jag kan göra. USCH! det känns hemskt att säga.
think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!think happy thoughts!
det har gått två dagar utan sug efter någonting, jag förstå inte. det ska inte gå så här fort! jag ska inte bli glad efter så här kort tid, förra veckan var jag död och nu är jag levande. det funkar inte. jag är lite rädd. för jag vill inte bara rusa fram. jag vill må bra överallt! men det blir så nu. för jag är så van att det ska vara så här. slå till mig och låt mig vakna upp! jag kommer inte klara av det själv. ta tag i mig, ruska mig tills jag inser något. jag flyger på moln över daniel, jag kraschar på botten pga mer än en sak, jag behöver vara i något mellanting! för jag klarar inte av att falla varje dag. usch.
jag tror att jag är rädd. eller jag vet att jag är rädd. men det behöver jag inte ta här. ruska om mig lite och ge mig en kram, så rullar polletten ner och ord börjar flyga.
I'm starting with the girl in the mirror
B E T Y G är allt jag kommer att säga. neä, det är inte allt jag kommer säga för just nu. men det är bara så galet! jag klarar verkligen inte av det här. kan man inte förbjuda betyg? ellet låsa in betygsgalningar som jag?
jag vet inte riktgt vad jag skriva, men jag vill skriva. det finns bara ingenting att skriva om. eller. jo det finns det väll alltid. men det går inte. eller jag vet inte. jag vet en sak iaf. just nu är jag glad :) dagen har varit väldigt förvirrande och början på den var inte bra, men allt har lagt sig. jag är lite glad just nu, för första kvällen på fleraflera veckor så känner jag inte suget efter varken det ena eller det andra. det känns bra. det är bra! tror jag iaf...
idag hände något som jag aldrig skulle kunna tro, det gjorde ont i hjärtat. men jag tror ändå att det behövdes. jag hoppas att det blev rätt. jag kommer sakna alla dom. men ska jag klara av det här, eller. det är klart jag skulle klara det med dom också. men det är lättare att falla tillbaka om man hela tiden smuttar på sakerna. jag hatar att hon tog det så hårt. jag hatar att hon bölade och skrek. och jag hatar att jag inte kunde stå öga mot öga. men undrar hon så måste jag ju berätta sanningen. usch! jag har svikit en av världens mest bästa och förstörda människor, jag hoppas att hon inser varför. jag hoppas med hela mitt hjärta att hon faktiskt inte tänker hålla alla ord hon sa idag. jag hoppas att hon kan sova och faktiskt tänka på allt. för precis som jag sa, så tänker jag alltid stå vid hennes sida och ta emot henne när hon faller. men jag kan inte fortsätta vara med alla dom. det går inte. för det är då jag kommer på alla dessa dumma saker. okej, kanske inte alla dumma saker... men jag tror inte det finns en enda stund när hela gänget har varit samlade när vi inte vara fotade. jag hatar det, för alla är underbara. men det vi gör, det går inte längre. jag kommer sakna min Bea, men som sagt. hoppas hon tänker igenom mina ord. för jag kommer gå under om hon faktiskt håller allt hon lovat.
jaha. vad har jag kvar nu egentligen? för under en kort tid så har jag faktiskt förlorat ganska många. undra om någon förstår hur tuff det här egentligen är? just nu, hur mycket har jag kvar av mitt liv? jag bor inte hemma längre, vilket betyder att jag varken har mina underbara hundar, eller min mamma. jag började med att bara bo på ett annat ställe på helgerna. men nu bor jag på ett helt annat ställe hela tiden, vilket betyder att jag inte heller har mitt liv på berga kvar heller och ska jag vara ärlig så vet jag inte hur mycket jag tycker om berga heller, funderar på att byta. men vart fan ska ta vägen då. men en ny start vore underbart tror jag. fast ändå inte. aja. jag har iaf förlorat mitt hjärta för berga och mitt hjärta för hästarna, det är inte ens kul längre. och det lovar jag gör ont att säga, men jag har tappat lusten . nu har jag tydligen inte heller någon av dom att vara med heller. jaha. det betyder att jag har förlorat typ hela mitt liv. vad har jag kvar? typ mina betyg och några personer. hoppas att kanske någon, någongång kanske förstå att hela mitt liv har förändras, och det är inte slut med förändringar, men nu ska dom bli bra, eller vad tycker du? just nu är mitt liv uppochner och bakochfram! är det så svårt att förstå?
om tjugotvådagar så är det exakt fem år sen. jag kan fortfarande inte förstå det. det känns som om det var jättelänge sen men ändå typ igår. usch. det går nästan inte en dag utan att jag tänker på henne. usch, mitt liv hade sett så mycket annorlunda ut. jag vet inte om det skulle se bättre ut än vad det gör nu. men det skulle iaf inte vara så här. usch, Emma... varför du? jag orkar inte att du ska vara borta. jag saknardig varje dag. jag lovar. det är nu alla tankar börjar rulla, va fan var det som fick dig att göra det? jag saknar dig ju så förbannat mycket, å jag hör själv hur patetiskt detta låter, jag kan ju inte säga att jag vill att du skulle vara kvar bara för mig. men det gör ont lilla gumman. tolv år? det funkar inte så! DET SKA INTE VARA SÅ! usch. nej. nu gråter jag. men det är okej. för man får gråta när man sörjer. å jag sörjer dig. jag saknar dig som in i helvete och jag saknar dig inte mindre pga allt det här. det här gör så jag saknsr dig miljoner gånger mer. du har tagit en stor del av mitt hjärta, och den delen har lagt i hjärtat som jag fick av dig. å det hjärtat har jag alltid runt halsen.
fan vad jag saknar dig emma.
- jag behöver en dunder kram.
jag vet inte riktgt vad jag skriva, men jag vill skriva. det finns bara ingenting att skriva om. eller. jo det finns det väll alltid. men det går inte. eller jag vet inte. jag vet en sak iaf. just nu är jag glad :) dagen har varit väldigt förvirrande och början på den var inte bra, men allt har lagt sig. jag är lite glad just nu, för första kvällen på fleraflera veckor så känner jag inte suget efter varken det ena eller det andra. det känns bra. det är bra! tror jag iaf...
idag hände något som jag aldrig skulle kunna tro, det gjorde ont i hjärtat. men jag tror ändå att det behövdes. jag hoppas att det blev rätt. jag kommer sakna alla dom. men ska jag klara av det här, eller. det är klart jag skulle klara det med dom också. men det är lättare att falla tillbaka om man hela tiden smuttar på sakerna. jag hatar att hon tog det så hårt. jag hatar att hon bölade och skrek. och jag hatar att jag inte kunde stå öga mot öga. men undrar hon så måste jag ju berätta sanningen. usch! jag har svikit en av världens mest bästa och förstörda människor, jag hoppas att hon inser varför. jag hoppas med hela mitt hjärta att hon faktiskt inte tänker hålla alla ord hon sa idag. jag hoppas att hon kan sova och faktiskt tänka på allt. för precis som jag sa, så tänker jag alltid stå vid hennes sida och ta emot henne när hon faller. men jag kan inte fortsätta vara med alla dom. det går inte. för det är då jag kommer på alla dessa dumma saker. okej, kanske inte alla dumma saker... men jag tror inte det finns en enda stund när hela gänget har varit samlade när vi inte vara fotade. jag hatar det, för alla är underbara. men det vi gör, det går inte längre. jag kommer sakna min Bea, men som sagt. hoppas hon tänker igenom mina ord. för jag kommer gå under om hon faktiskt håller allt hon lovat.
jaha. vad har jag kvar nu egentligen? för under en kort tid så har jag faktiskt förlorat ganska många. undra om någon förstår hur tuff det här egentligen är? just nu, hur mycket har jag kvar av mitt liv? jag bor inte hemma längre, vilket betyder att jag varken har mina underbara hundar, eller min mamma. jag började med att bara bo på ett annat ställe på helgerna. men nu bor jag på ett helt annat ställe hela tiden, vilket betyder att jag inte heller har mitt liv på berga kvar heller och ska jag vara ärlig så vet jag inte hur mycket jag tycker om berga heller, funderar på att byta. men vart fan ska ta vägen då. men en ny start vore underbart tror jag. fast ändå inte. aja. jag har iaf förlorat mitt hjärta för berga och mitt hjärta för hästarna, det är inte ens kul längre. och det lovar jag gör ont att säga, men jag har tappat lusten . nu har jag tydligen inte heller någon av dom att vara med heller. jaha. det betyder att jag har förlorat typ hela mitt liv. vad har jag kvar? typ mina betyg och några personer. hoppas att kanske någon, någongång kanske förstå att hela mitt liv har förändras, och det är inte slut med förändringar, men nu ska dom bli bra, eller vad tycker du? just nu är mitt liv uppochner och bakochfram! är det så svårt att förstå?
om tjugotvådagar så är det exakt fem år sen. jag kan fortfarande inte förstå det. det känns som om det var jättelänge sen men ändå typ igår. usch. det går nästan inte en dag utan att jag tänker på henne. usch, mitt liv hade sett så mycket annorlunda ut. jag vet inte om det skulle se bättre ut än vad det gör nu. men det skulle iaf inte vara så här. usch, Emma... varför du? jag orkar inte att du ska vara borta. jag saknardig varje dag. jag lovar. det är nu alla tankar börjar rulla, va fan var det som fick dig att göra det? jag saknar dig ju så förbannat mycket, å jag hör själv hur patetiskt detta låter, jag kan ju inte säga att jag vill att du skulle vara kvar bara för mig. men det gör ont lilla gumman. tolv år? det funkar inte så! DET SKA INTE VARA SÅ! usch. nej. nu gråter jag. men det är okej. för man får gråta när man sörjer. å jag sörjer dig. jag saknar dig som in i helvete och jag saknar dig inte mindre pga allt det här. det här gör så jag saknsr dig miljoner gånger mer. du har tagit en stor del av mitt hjärta, och den delen har lagt i hjärtat som jag fick av dig. å det hjärtat har jag alltid runt halsen.
fan vad jag saknar dig emma.
- jag behöver en dunder kram.
...make a better place for you and for me...
dagen? helt jävla knas. jag kände mig glad, nästan helt normalt. men det höll ju inte länge. mamma säger jag bara. usch! tre gånger på mindre än tjugo minuter, kan det sämre? som vanligt så kan inte någn omkring mig hålla något som dom lovar, " du kommer inte behöva träffa henne, du kommer inte ens behöva se henne" HA! jag känner mig bara tom när sånt här händer, vad mer finns det att känna? jag kan tydligen inte lita på att någon håller vad den lovat och det gör ont, för går man i mina skor, så behöver man kanske att iaf någon håller sina löften. jag har under hela mitt liv hört massa tomma löften om miljoner olika grejjor! men snälla! jag klarar inte av att det ska bli såhär... för till slut så är det någon som kommer att bli sviken å för det mesta så är denna person jag. ibland så har jag bara lust att, jag vet inte. typ skrika! det var längesen jag faktiskt sa vad jag tyckte och tänkte till någon. eller ja. längesen, det har väll nästan hänt. jag brukar kunna hålla mig på min kant. men jag har börjat tröttna, det är verkligen så nu! jag blir bara överkörd, det är typ ingenting som jag själv får bestämma över... jag kan säga vad jag vill, om inte orden sviker mig förståss. men det kommer ändå inte funka. jag lovar. det jag vill kommer ändå aldrig att funka. det kommer aldrig att gå igenom. det vet jag ju, å jag lovar att det inte är något som frida säger bara för att, utan jag vet att det är så. jag är inte helt dum. det kommer aldrig att gå.
jag vet inte riktigt vad det är som händer i kroppen just nu, men det pirrar. jag kan ine sluta le typ. inte för att jag vill att det ska se ut som om jag mår toppen bra, men det går verkligen inte! antingen så gråter jag eller så sitter jag å fnittrar. det finns inget mellanting. det är väll kanske lite jobbigt, men det är fan bättre att sitta å fnittra hela tiden än att bara gråta. det känns bara så underbart. fast ändå inte. eller jag vet inte. jag kan inte förklara. det är så mycket känslor som bara bubblar runt inombords jag känner mig helt bedövad pga alla känslor typ! för det snurrar hela tiden, jag försöker placera känslorna någonstans. men det finns ingen hylla för, typ känslor som lycka, glädje, upprymdhet, välgång, medgång, fröjd, munterhet, solsken, fägnad. det finns liksom inte. mitt huvud är bara fullt av rädsla, vånda, oro, fruktan, själanöd, bävan, skräck, ångest, panik, sorg, förtvivlan, bedrövelse, grämelse, smärta, elände, tårar, gråt... ska jag fortsätta?
jag har en bakgrund som skulle kunna bli en bra bok, bara jag minns lite mer... å det gör jag. för varje dag som går. eller kanske inte för varje dag som går men jag får ohärliga flashbacks från tiden efter Emma, alla droger, fester, alla hyss, våldtäkterna, misshandeln, blåljus, skrik och alla bråk. å allt som hon gjort. det kommer också. skräckhistorier har jag ganska många, det är bara att komma och hämta. det är inte bara en gång jag vaknat upp på golvet, helt sönder och blodig. men det är en annan historia, eller vad ska man säga flera andra historier? aja. mitt liv är bara en blandning av minnen. årtal, händelser som är ihop kokade typ. aja det förflutna är det förflutna och det kommer jaga mig i flera år och jag kommer aldrig blir fri, men jag kanske kan släppadet lite någongång å bara blicka framåt?
jag tänker börja med mig själv, jag behöver nog en ganska grov självrannsakan, vem fan är jag bakom allt det här? vem är jag bakom masken? är jag verkligen den här tjejen som behöver droger och rakblad för att leva? NEJ, eller jag vill inte det iaf... jag vill kunna stå på mina egna ben, helt klart vill jag ha folk omkring mig som hjälper mig när jag faller, men jag vill kunna stå på mina två egna ben. just nu så lutar jag mig mot alla andra och ber till gud att någon tar emot mig när jag faller. fast nu ska jag inte behöva be längre, för nu är jag tydligen inte så oensam längre... :)
att tänka på en framtid är ganska läskigt, pga att jag nog aldrig riktigt har haft en framtid planerad, jag har aldrig tänkt på att faktiskt leva. å då menar jag leva på riktigt, typ jobb, familj. allt sånt dära. jag har väll mest sätt en ganska luddig framtid, typ droger å sånt. framtiden har liksom aldrig varit aktuell. men nu tror jag tamesjutton att den kanske börjar arta sig lite... jag tror någonstans å jag hoppas att när det här är över, att det kan bli en lösning. ett avslut på allt det hära. en bra lösning som faktiskt kan funka, bo hon en familj där jag trivs och känner mig trygg, kanske. att jag sedan tillsammans med folk som jag kan lite på kan bygga upp mig själv, att jag liksom kanske kan få hitta mig? för någonstans bakom allt det här så måste jag ju finnas. eller? för jag hoppas att när jag har hittat mig själv, att jag då kan få se att folk som lovat att finnas nära mig fortfarande finns nära mig. för jag är väll fortfarande lika mycket värd om jag är jag?¨å jag hoppas även att när jag har hittat mig själv, att jag faktiskt trivs med den fridan.
jag tänkte, när allt det här har blivit lite bättre, när allt typ har lagt sig lite. förstå vilka skulder jag har till folk, å då menar jag inte pengar eller sånt. för utan jenny så hade jag varit kvar hemmaidag , å utan anna, så hade jag inte suttit här idag, sen har jag även fler folk omkring mig som gjort och hjälpt. hur ska jag någonsin kunna tacka alla? även om jag skulle säg tack miljoner gånger om och bygga en stor herrgård till var och en och försörja alla hela deras liv så räcker det inte. jag står för många i skuld och det börjar bli väldigt stora skulder nu... liksom, hur kan jag tacka någon som hindrat mig från att ta mitt egna liv. det finns ingenting på jorden känner jag! å då blir jag ledsen, ännu en gång, för har man fått hjälp av någon, så vill man ju på något sätt tacka den andra personen. men hur fan ska det gå? det är just precis det här, hur många gånger jag skulle säga tack, så går det inte. för miljoner ynkliga tack. kan fortfarande inte mätas upp i ett liv! det går inte.
nu tänker jag inte skriva så mycket mer, det har blivit alldeles för många ord, konstiga meningar och jag vet inte vad, förlåt om du faktiskt har läst allt det här, men det finns väll en andledning till varför du faktiskt läser allt.
jag vet inte riktigt vad det är som händer i kroppen just nu, men det pirrar. jag kan ine sluta le typ. inte för att jag vill att det ska se ut som om jag mår toppen bra, men det går verkligen inte! antingen så gråter jag eller så sitter jag å fnittrar. det finns inget mellanting. det är väll kanske lite jobbigt, men det är fan bättre att sitta å fnittra hela tiden än att bara gråta. det känns bara så underbart. fast ändå inte. eller jag vet inte. jag kan inte förklara. det är så mycket känslor som bara bubblar runt inombords jag känner mig helt bedövad pga alla känslor typ! för det snurrar hela tiden, jag försöker placera känslorna någonstans. men det finns ingen hylla för, typ känslor som lycka, glädje, upprymdhet, välgång, medgång, fröjd, munterhet, solsken, fägnad. det finns liksom inte. mitt huvud är bara fullt av rädsla, vånda, oro, fruktan, själanöd, bävan, skräck, ångest, panik, sorg, förtvivlan, bedrövelse, grämelse, smärta, elände, tårar, gråt... ska jag fortsätta?
jag har en bakgrund som skulle kunna bli en bra bok, bara jag minns lite mer... å det gör jag. för varje dag som går. eller kanske inte för varje dag som går men jag får ohärliga flashbacks från tiden efter Emma, alla droger, fester, alla hyss, våldtäkterna, misshandeln, blåljus, skrik och alla bråk. å allt som hon gjort. det kommer också. skräckhistorier har jag ganska många, det är bara att komma och hämta. det är inte bara en gång jag vaknat upp på golvet, helt sönder och blodig. men det är en annan historia, eller vad ska man säga flera andra historier? aja. mitt liv är bara en blandning av minnen. årtal, händelser som är ihop kokade typ. aja det förflutna är det förflutna och det kommer jaga mig i flera år och jag kommer aldrig blir fri, men jag kanske kan släppadet lite någongång å bara blicka framåt?
jag tänker börja med mig själv, jag behöver nog en ganska grov självrannsakan, vem fan är jag bakom allt det här? vem är jag bakom masken? är jag verkligen den här tjejen som behöver droger och rakblad för att leva? NEJ, eller jag vill inte det iaf... jag vill kunna stå på mina egna ben, helt klart vill jag ha folk omkring mig som hjälper mig när jag faller, men jag vill kunna stå på mina två egna ben. just nu så lutar jag mig mot alla andra och ber till gud att någon tar emot mig när jag faller. fast nu ska jag inte behöva be längre, för nu är jag tydligen inte så oensam längre... :)
att tänka på en framtid är ganska läskigt, pga att jag nog aldrig riktigt har haft en framtid planerad, jag har aldrig tänkt på att faktiskt leva. å då menar jag leva på riktigt, typ jobb, familj. allt sånt dära. jag har väll mest sätt en ganska luddig framtid, typ droger å sånt. framtiden har liksom aldrig varit aktuell. men nu tror jag tamesjutton att den kanske börjar arta sig lite... jag tror någonstans å jag hoppas att när det här är över, att det kan bli en lösning. ett avslut på allt det hära. en bra lösning som faktiskt kan funka, bo hon en familj där jag trivs och känner mig trygg, kanske. att jag sedan tillsammans med folk som jag kan lite på kan bygga upp mig själv, att jag liksom kanske kan få hitta mig? för någonstans bakom allt det här så måste jag ju finnas. eller? för jag hoppas att när jag har hittat mig själv, att jag då kan få se att folk som lovat att finnas nära mig fortfarande finns nära mig. för jag är väll fortfarande lika mycket värd om jag är jag?¨å jag hoppas även att när jag har hittat mig själv, att jag faktiskt trivs med den fridan.
jag tänkte, när allt det här har blivit lite bättre, när allt typ har lagt sig lite. förstå vilka skulder jag har till folk, å då menar jag inte pengar eller sånt. för utan jenny så hade jag varit kvar hemmaidag , å utan anna, så hade jag inte suttit här idag, sen har jag även fler folk omkring mig som gjort och hjälpt. hur ska jag någonsin kunna tacka alla? även om jag skulle säg tack miljoner gånger om och bygga en stor herrgård till var och en och försörja alla hela deras liv så räcker det inte. jag står för många i skuld och det börjar bli väldigt stora skulder nu... liksom, hur kan jag tacka någon som hindrat mig från att ta mitt egna liv. det finns ingenting på jorden känner jag! å då blir jag ledsen, ännu en gång, för har man fått hjälp av någon, så vill man ju på något sätt tacka den andra personen. men hur fan ska det gå? det är just precis det här, hur många gånger jag skulle säga tack, så går det inte. för miljoner ynkliga tack. kan fortfarande inte mätas upp i ett liv! det går inte.
nu tänker jag inte skriva så mycket mer, det har blivit alldeles för många ord, konstiga meningar och jag vet inte vad, förlåt om du faktiskt har läst allt det här, men det finns väll en andledning till varför du faktiskt läser allt.
grow.
jag vet inte vad jag ska börja. men det är klart att jag var arg. jag kände mig ju sviken till miljonertusenprocent! det gjorde ju så ont. för det gör ont. jag gråter nu igen. men det går liksom inte. vad är det man brukar säga? "sparka inte på någon som redan ligger ner" men någonstans på vägen så tror jag att det glömdes bort. jag tror hela den här delen med att jag är en människa glömdes bort. för även om jag mår åt helvete dåligt just nu, så kan jag må ännu sämre. men snälla, ge inte upp på mig. jag känner mig redan ensam. låt mig inte bli ensam. för då kommer jag aldrig klara det här. jag vill inte slösa bort någonstid, men snälla ge bara inte upp. för just nu är hoppet nere. men jag vill hitta det! för jag vill tillbaka! jag säger ju det, stegen är ingen big deal. nu är den bara över, stegen är bara en fas när allting är som djupast. det är under den nergången som man inte kan se något hopp. nu vill jag hitta det igen, nu vill jag hitta det och klättra upp igen. jag hoppas på hjälp, men jag tänker inte ta något förgivet. för som sagt. jag känner mig övergiven. men jag kan ha fel och det hoppas jag på.
-just nu så suger livet... everything is just away from the sun.
I caught fire
mina sista timmar på denna så kallade jord.
jag ska slita sönder mig.
allt som gjorts idag har slutat i tårar. jag vet vad det här kommer sluta med. jag vet vad morgondagen kommer sluta. jag vet. och jag tänker låta det ske. för jag har tröttnat på allt.
- om mindre än 21 timmar har jag gått lite i förväg och alla har förträngt vem vad jag var.
- om mindre än 21 timmar har jag gått lite i förväg och alla har förträngt vem vad jag var.
