Fröken

Jag grät mot din axel, tårar, frätande i mina ögon, rinner tjockt, likt blod ur mig. Orkar inte gråta mer, vill inte
att du ska se. Vill inte att jag ska känna, inte känna, inte se, vill knappt ens vara en människa längre.
Tomhet, ödslighet, dysterhet. För alltid? För nu, imorgon, idag? Jag var aldrig lika ensam
igår, som jag är idag!  För var dag blir det värre, och bra lär det aldrig bli. Sorgsna tankar och en deprimerad själ, lär väl aldrig vara nyttigt, det kan jag inte tro. Ensamheten svider.

- Steg 1
- Steg 2
- Steg 3
- Steg 4, nu låser jag allt. 
- Steg 5
- Steg 6