Fröken

Jag tror aldrig jag har känt mig så ensam som jag gör just nu. jag vet inte vart jag ska ta vägen. jag har inget hem. jag har ingen att bara krama om och känna mig hemma hos. den tryggheten mina hundar gav mig var guldvärt. men utan de så har jag ingen. jag är ensam. utan någon att vända mig till. jo, det finns folk som bryr sig och så. men jag känner mig inte trygg hos någon. jag vet inte hur jag ska sätta ord på det här. jag vill liksom bara kunna krama om någon ibland, utan att frågor ska ställas eller att ord ska utbytas. bara en kram och inge mer. jag är rädd. jag är som ett litet barn just nu. jag är verkligen livrädd.

ensamheten har väll egentligen börjat äta upp mig. jag vet inte hur jag ska börja, men det finns verkligen ingenting som kan beskriva min ensamhet. för hur jag än gör. vad jag än gör, så är jag ensam. jag kan stå i matsalen omringad av alla som står mig nära och fortfarande känna mig ensam. det känns elakt att säga så, men det är så det är. jag är inspärrad och hur många frågor alla än ställer, hur många gånger jag än säger att jag inte vet; så vet jag. men jag vågar inte berätta...

jag vågar inte berätta, för tänk om, tänk om det jag vill är töntigt, eller så är det så att det jag vill, finns det ingen som kan hjälpa mig med. jag vet att det jag vill kanske inte är det lättaste att göra, och det är svårt att sätta ord på. jag vet egentligen bara hur det detta låter inne i mitt huvud. men utanför i den fria luften, så är det här bara mummel, ska jag vara ärlig så kommer det bara låta dumt. å jag vill inte låta dum.

jag känner mig onödig på denna planet, det finns ingenting jag kan tillföra. jag känner mig så dumt tom. det känns verkligen som jag inte har någon längre. jag skulle nog kunna skrika. jag skulle nog kunna skrika så högt bara jag kan, utan att någon skulle höra. fast det gör jag väll redan, eller kanske inte helt. men nästan. jag gömmer mig bakom mig själv. allt känns bara så onödigt. jag är bara en liten skit, jag är ingenting värd. kan inte bara inse det och låta mig ruttna ifred. låt mig få packa ner mig själv och dö. det är det enda jag vill. just nu är det, det enda jag vill. min själ är redan död, det enda som finns kvar är sorg och en kropp som andas. låt mig få bli besparad. slit sönder mig.

det finns så mycket känslor inombords just nu. det finns så mycket att jag verkligen inte vet ut eller in mera, jag kan inte skilja verkligheten från drömmar. jag har ångest över allt jag gjort, över att jag faktiskt har berättat. panik som bubblar över, jag har panik över skolan, och allt annat som händer, stress.stress.stress. jag är ledsen och känner mig som världens största svikare som jag lämnat alla mina hundar. och mormor förståss. förvirrningen av allt det här är kollosal. jag är också väldigt rädd, super duper mega rädd. inte bara över att hon skulle kunna syka upp när som helst, men jag är också väldigt rädd över att när allt det här är över, vem fan kommer jag vara då? vem kommer tycka om den Frida? kommer jag tycka om den Frida? men mest av allt, kommer de som säger att de bryr sig, faktiskt fortsätta bry sig om mig? eller är det bara, det är synd om Frida, bara för att hon har det så tufft, just nu.? det känns iaf som det, det känns som om många som just nu står på min sida och stöttar kommer ta flera miljoner steg bakåt när allt är över, det känns som om många som faktiskt säger att de bryr sig inte bryr sig. fråga mig inte varför jag känner så, men så är det. det är så jag känner mig och det kan inte jag inte göra något åt.

för det kan väll inte vara mitt fel? det är väll ändå inte mitt fel att jag känner mig så ensam som jag gör nu, fast jag vet inte. det kanske är mitt fel? för hade jag inte sagt något, då hade jag sluppit det här. jag skulle få slippa allt det här. helt klart så skulle många av känslorna finnas kvar, men de skulle kanske vara trippelt så små. jag skulle iaf kunna leva utan denna rädsla som bor inombords. jag hade inte behövt känna denna ensamhet. asså, jo.på ett sätt. för jag hade varit den enda som vetat om allt. men det gör väll inget? för har man inte sagt något så är det ju en liten annan femma om jag får bestämma. nu har jag ju faktiskt berättat. jag har öppnat mitt hjärta, det är verkligen helt öppet och blodet bara rinner ur, ingen vill hjälpa mig att täppa till hålet. alla bara går förbi. att sätta dit ett plåster funkar inte, jag behöver sys. mitt hjärta är helt sönder. och kraften att göra något är borta.