Fröken

dagen? helt jävla knas. jag kände mig glad, nästan helt normalt. men det höll ju inte länge. mamma säger jag bara. usch! tre gånger på mindre än tjugo minuter, kan det sämre? som vanligt så kan inte någn omkring mig hålla något som dom lovar, " du kommer inte behöva träffa henne, du kommer inte ens behöva se henne" HA! jag känner mig bara tom när sånt här händer, vad mer finns det att känna? jag kan tydligen inte lita på att någon håller vad den lovat och det gör ont, för går man i mina skor, så behöver man kanske att iaf någon håller sina löften. jag har under hela mitt liv hört massa tomma löften om miljoner olika grejjor! men snälla! jag klarar inte av att det ska bli såhär... för till slut så är det någon som kommer att bli sviken å för det mesta så är denna person jag. ibland så har jag bara lust att, jag vet inte. typ skrika! det var längesen jag faktiskt sa vad jag tyckte och tänkte till någon. eller ja. längesen, det har väll nästan hänt. jag brukar kunna hålla mig på min kant. men jag har börjat tröttna, det är verkligen så nu! jag blir bara överkörd, det är typ ingenting som jag själv får bestämma över... jag kan säga vad jag vill, om inte orden sviker mig förståss. men det kommer ändå inte funka. jag lovar. det jag vill kommer ändå aldrig att funka. det kommer aldrig att gå igenom. det vet jag ju, å jag lovar att det inte är något som frida säger bara för att, utan jag vet att det är så. jag är inte helt dum. det kommer aldrig att gå.

jag vet inte riktigt vad det är som händer i kroppen just nu, men det pirrar. jag kan ine sluta le typ. inte för att jag vill att det ska se ut som om jag mår toppen bra, men det går verkligen inte! antingen så gråter jag eller så sitter jag å fnittrar. det finns inget mellanting. det är väll kanske lite jobbigt, men det är fan bättre att sitta å fnittra hela tiden än att bara gråta. det känns bara så underbart. fast ändå inte. eller jag vet inte. jag kan inte förklara. det är så mycket känslor som bara bubblar runt inombords jag känner mig helt bedövad pga alla känslor typ! för det snurrar hela tiden, jag försöker placera känslorna någonstans. men det finns ingen hylla för, typ känslor som lycka, glädje, upprymdhet, välgång, medgång, fröjd, munterhet, solsken, fägnad. det finns liksom inte. mitt huvud är bara fullt av rädsla, vånda, oro, fruktan, själanöd, bävan, skräck, ångest, panik, sorg, förtvivlan, bedrövelse, grämelse, smärta, elände, tårar, gråt... ska jag fortsätta?

jag har en bakgrund som skulle kunna bli en bra bok, bara jag minns lite mer... å det gör jag. för varje dag som går. eller kanske inte för varje dag som går men jag får ohärliga flashbacks från tiden efter Emma, alla droger, fester, alla hyss, våldtäkterna, misshandeln, blåljus, skrik och alla bråk. å allt som hon gjort. det kommer också. skräckhistorier har jag ganska många, det är bara att komma och hämta. det är inte bara en gång jag vaknat upp på golvet, helt sönder och blodig. men det är en annan historia, eller vad ska man säga flera andra historier? aja. mitt liv är bara en blandning av minnen. årtal, händelser som är ihop kokade typ. aja det förflutna är det förflutna och det kommer jaga mig i flera år och jag kommer aldrig blir fri, men jag kanske kan släppadet lite någongång å bara blicka framåt?

jag tänker börja med mig själv, jag behöver nog en ganska grov självrannsakan, vem fan är jag bakom allt det här? vem är jag bakom masken? är jag verkligen den här tjejen som behöver droger och rakblad för att leva? NEJ, eller jag vill inte det iaf... jag vill kunna stå på mina egna ben, helt klart vill jag ha folk omkring mig som hjälper mig när jag faller, men jag vill kunna stå på mina två egna ben. just nu så lutar jag mig mot alla andra och ber till gud att någon tar emot mig när jag faller. fast nu ska jag inte behöva be längre, för nu är jag tydligen inte så oensam längre... :)

att tänka på en framtid är ganska läskigt, pga att jag nog aldrig riktigt har haft en framtid planerad, jag har aldrig tänkt på att faktiskt leva. å då menar jag leva på riktigt, typ jobb, familj. allt sånt dära. jag har väll mest sätt en ganska luddig framtid, typ droger å sånt. framtiden har liksom aldrig varit aktuell. men nu tror jag tamesjutton att den kanske börjar arta sig lite... jag tror någonstans å jag hoppas att när det här är över, att det kan bli en lösning. ett avslut på allt det hära. en bra lösning som faktiskt kan funka, bo hon en familj där jag trivs och känner mig trygg, kanske. att jag sedan tillsammans med folk som jag kan lite på kan bygga upp mig själv, att jag liksom kanske kan få hitta mig? för någonstans bakom allt det här så måste jag ju finnas. eller? för jag hoppas att när jag har hittat mig själv, att jag då kan få se att folk som lovat att finnas nära mig fortfarande finns nära mig. för jag är väll fortfarande lika mycket värd om jag är jag?¨å jag hoppas även att när jag har hittat mig själv, att jag faktiskt trivs med den fridan.

jag tänkte, när allt det här har blivit lite bättre, när allt typ har lagt sig lite. förstå vilka skulder jag har till folk, å då menar jag inte pengar eller sånt. för utan jenny så hade jag varit kvar hemmaidag , å utan anna, så hade jag inte suttit här idag, sen har jag även fler folk omkring mig som gjort och hjälpt. hur ska jag någonsin kunna tacka alla? även om jag skulle säg tack miljoner gånger om och bygga en stor herrgård till var och en och försörja alla hela deras liv så räcker det inte. jag står för många i skuld och det börjar bli väldigt stora skulder nu... liksom, hur kan jag tacka någon som hindrat mig från att ta mitt egna liv. det finns ingenting på jorden känner jag! å då blir jag ledsen, ännu en gång, för har man fått hjälp av någon, så vill man ju på något sätt tacka den andra personen. men hur fan ska det gå? det är just precis det här, hur många gånger jag skulle säga tack, så går det inte. för miljoner ynkliga tack. kan fortfarande inte mätas upp i ett liv! det går inte.

nu tänker jag inte skriva så mycket mer, det har blivit alldeles för många ord, konstiga meningar och jag vet inte vad, förlåt om du faktiskt har läst allt det här, men det finns väll en andledning till varför du faktiskt läser allt.