Fröken

drömmarna i natt var dom värsta. eller det värsta var väll när det hände eller jag vet inte. för smärtan gick ju över ganska fort, men inatt har allt bara rullat som en långfilm, med fridas värsta typ. jag vill inte tänka på det, jag hade förträngt allt som hade med det att göra. jag hade glömt. jag vill glömma men nu är det tillbaka i minnet. jag hatar det! jag hatar det mer än allt. jag tror att det kanske behövs egentligen, för det är bra att minnas för att kunna bearbeta. men jag har ingen lust att minnas det här, för det här är jag ingenting som jag tänker, tänka på någo mer. jag TÄNKER glömma. för att minnas hans ord, hans händer och hatet i hans ögon gör ont i hela kroppen. jag minns även väl när jag skrek, jag minns att jag slog tillbaka jag gjorde allt jag kunde. men han och hans vänner var både större och starkare. jag var fan bara tolv.

jag orkar inte att minnena börjar komma tillbaka. för jag orkar inte tänka på det här. jag har en ryggsäck full med skit och det måste jag bara lära mig att kunna hantera. mitt förflutna ska inte få störa den jag är idag. för jag vill kanske inte glömma den jag varit, men jag vill inte att den frida ska få störa den som ska leva.

för nu har jag lämnat ett liv som jag har levt i sjutton år, det är fan. massa fan. men det måste gå på något sätt. tror jag. jag är rädd för ensamheten som äter upp mig, jag är rädd för det här. jag är så jävla rädd för jag är så jävla svag överallt, mod har jag aldrig haft och styrkan att vilja något blir dränkt av alla känslor som hela tiden bubblar upp.