Sen en tid tillbaka...
... har jag tänkt på min undergång den är här snart, domedagen. det är inte många dagar kvar, ska jag räkna upp vilka det är?
söndag
måndag
tisdag
onsdag
torsdag.
sen får vi se, får vi ser hur det blir. om jag kan leva. eller om jag kommer dö typ. "år jag ett nej om Hudik, då tar jag fan livet av mig. jag klarar inte av det här stället längre..." det är sant, jag kommer aldrig orka. fan. det finns många som tror på mig, som vill något. och lite hopp har de gett mig igen, det är inte bra. jag kommer bara bli sviken. det vet jag egentligen. innerst inne och ytterst yttre men det är mitten som tokar ihop sig, det e fel. jag är sjutton år, snart arton. jag borde ha hopp om framtiden för det e ju nu livet egentligen kan börja lite smått... resan hit ska ju egentligen bara vara en genomgång om vad som skulle kunna hända, men livet har gått fel och blivit en kamp. jag är gammal, jag är sjutton år och det enda jag lärt mig är att vuxna bara sviker, först verkar de vara toppen. de gör allt och de lovar så mycket bra, men sen nu med facit i hand så vet jag. de bara sviker, orden de säger är falska och egentligen borde man inte lita på någon alls. förnär allvaret kommer så står man ensam igen.
jag tror jag vet att jag har folk omkring mig nu som vill hjälpa, som hoppas på att allt ska bli bra och försöka göra allt bra. men ingen kan bestämma över soc. soc är min största fiende. säger jag det jag sagt, att jag tar livet av mig om jag inte får flytta till Hudik, då skulle jag hamna på psyket. jag vill inte hamna på psyket. jag vet bara inte hur jag ska göra med allt nu. asså, får jag ett nej, ska jag försöka? ska jag kämpa till sista droppen? ska jag ge allt? ska jag ta studenten och vara förstörd? eller ska jag ge upp? det känns som himlen har lämnat mig. ger jag upp, då visar jag mig svag egentligen. då sviker jag ju alla. då sviker jag alla som någonsin trott på mig, alla underbara människor som finns i min närhet, men egentligen så är depression inte ett tecken på svaghet, utan ett tecken på att du har försökt att vara stark för länge. så tar jag livet av mig, så borde folket förstå.
hur ska jag göra? jag har alltid gjort olika, ibland har jag skrivit brev, förklaringar. ibland inte. jag borde göra det nu, tror jag. jag har många att tacka och ganska mycket att förklara. mamma ska inte röra mina saker, hon ska inte få ett skit. borde kanske vänta tills den femte, så jag liksom e arton när allt sker? ja. men det e bara några dagar. hur ska jag görat då? jag har skrivit "jag vet hur jag planerat förut, då var det massa droger å sånt med. men jag vill att det ska vara ärligt nu. jag vill att alla ska veta att det var medvetet. helt opåverkad, bara målmedveten..." så tycker jag nog fortfarande.
-varför sitter jag här och planerar?
det är nog en fråga många "normala" undrar sig om de läser, men det är ju så. jag har gett upp. jag har inte mycket hopp kvar. jag väntar bara på domedagen och jag vet att till 99% kommer få ett nej, så varför drömma? varför drömma om den första riktiga familjen i mitt liv, varför drömma om underbara tider i Hudik, när man vet att det aldrig kommer bli så. varför drömma om Bente när allt jag kommer få är Bålsta. hur mycket jag än försöker så blir det aldrig bra.
jag tänkte precis på alla jag skulle sakna, men sen kom jag på att jag skulle vara död. jag kommer inte sakna någon, eller visst saknar man ingen när man är död? visst är man bara död då? ligger där i evigt mörker, utan en enda känsla? för jag tänkte ju på alla jag skulle sakna och listan blev ju lång. hur lång som helst. bra att jag inte kommer sakna någon, hejhopp! kalla mig inte egoistisk bara för att jag inte tänker på de som kommer sakna mig. man kommer över att folk dör, och varför skulle någon gråta för mig? det enda som kommer hända är att jag inte kommer vara här längre? ingen jobbig tjej som alltid är ivägen och babblar som en kvarn, ingen tjej som alltid gråter och levererar mvg:n. ingen tjej säger "thailight" i stället för orginaltiteln, ingen som kallar Kaktusen för kaktusen eller Porrisen för Porrisen, ingenting sånt, ingen tjej som säger hej till alla och är snäll. men det behövs inte, det finns fler som jag. jag är inte speciell, det finns andra som kan rida anna, som kan pussa på henne. det finns andra som kan säga hej, det fiinns andra som kan komma dumma kommentarer och störa alla andra. det finns andra. jag lovar.
djup tjej, nej men jag orkar inte hoppas. jag blir bara sviken.
jag skulle säga svik mig inte nu.
men det vore otroligt dumt.
aldrig har jag tvivlat så här mycket.
fantasimonster
Ouf, de är coola. eller nått.
jag hatar de iaf, jag förstår varför de har dykt upp i mitt liv nu. jag hade de förut också, men shhysh! ingen vet om de. jag har aldrig nämnt de förut. de har alltid varit konstiga och jag har aldrig sett mina monster, jo. men jag har aldrig förut sett vad mina monster ska likna. men nu är de tydliga. jag hör de och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. men jag tror på att jag är sinnessjuk. ja. sinnessjuk. det låter bra, det låter som något jag skulle kunna va.
han den lilla, han den lilla som nästan alltid är här och säger saker, han är värst. han är elak. han säger dumma saker, saker som får tårarna att rinna, men han gör också så att jag inte kan sova utan musik. har jag musik i öronen, jättehögt. då hör jag honom inte. han är elak mot alla andra också, han jagar de, inatt jagade han den långa och den knubbiga med krulligt hår. jag tycker inte om honom.
aja. det finns mer att ta upp. jag orkar inte, jag är svag och han den lilla. han är här nu.
n
jag vet inte vad jag ska göra nu. fredagen möte var helt ja. helt sjukt. jag förstår inte- varför kan man inte lyssna på mig för?
varför är der alltid alla andras röster som ska höras, men inte min?
hur ska jag någonsin få gå vidare om jag bara får lov att dra upp allt igen, "ahmen, du kommer få så mycket problem i framtiden om du bara lägger allt bakom dig" förlåt, för att jag inte vill berätta min historia miljoner gånger om. förlåt för att jag känner att jag inte kan lite på dig. förlåt för att jag inte tycker precis som du. dumast på jorden, korkad och så. det var vad han var. jag förstår inte någonting, asså jag får höra lögn på lögn, jag tror pp de, men den blir det bara pannkaka av allt. varför tror jag på fe för? vuxna bara ljuger. det bord jag verkligen veta nu. jag måste klistra på det där leendet som jag inte vill ha, jag e glad men när det blir såhär så orkar jag inte. jag var ledsen, jag var jätteledsen i fredags efter mötet. jag gick därifrån och jag tänkte bra länge. men det fanns inte en enda männsika som jag skulle kunna tänka att ringa. fast jag vill ringa. jag ville ringa och gråta,prata av mig och känna mig bättre till mods. men det fanns ingen.
jag orkar inte skriva mer. jag e trött.
frida
varför är der alltid alla andras röster som ska höras, men inte min?
hur ska jag någonsin få gå vidare om jag bara får lov att dra upp allt igen, "ahmen, du kommer få så mycket problem i framtiden om du bara lägger allt bakom dig" förlåt, för att jag inte vill berätta min historia miljoner gånger om. förlåt för att jag känner att jag inte kan lite på dig. förlåt för att jag inte tycker precis som du. dumast på jorden, korkad och så. det var vad han var. jag förstår inte någonting, asså jag får höra lögn på lögn, jag tror pp de, men den blir det bara pannkaka av allt. varför tror jag på fe för? vuxna bara ljuger. det bord jag verkligen veta nu. jag måste klistra på det där leendet som jag inte vill ha, jag e glad men när det blir såhär så orkar jag inte. jag var ledsen, jag var jätteledsen i fredags efter mötet. jag gick därifrån och jag tänkte bra länge. men det fanns inte en enda männsika som jag skulle kunna tänka att ringa. fast jag vill ringa. jag ville ringa och gråta,prata av mig och känna mig bättre till mods. men det fanns ingen.
jag orkar inte skriva mer. jag e trött.
frida
smile
måste jag fortsätta pendla. då tar jag livet av mig typ. nej men jag e så himlans trött. å bålstaångest e inte kul. man kan inte sova då.
kuljul!
frida
