Fröken

söndag

måndag

tisdag

onsdag

torsdag.

sen får vi se, får vi ser hur det blir. om jag kan leva. eller om jag kommer dö typ. "år jag ett nej om Hudik, då tar jag fan livet av mig. jag klarar inte av det här stället längre..." det är sant, jag kommer aldrig orka. fan. det finns många som tror på mig, som vill något. och lite hopp har de gett mig igen, det är inte bra. jag kommer bara bli sviken. det vet jag egentligen. innerst inne och ytterst yttre men det är mitten som tokar ihop sig, det e fel. jag är sjutton år, snart arton. jag borde ha hopp om framtiden för det e ju nu livet egentligen kan börja lite smått... resan hit ska ju egentligen bara vara en genomgång om vad som skulle kunna hända, men livet har gått fel och blivit en kamp. jag är gammal, jag är sjutton år och det enda jag lärt mig är att vuxna bara sviker, först verkar de vara toppen. de gör allt och de lovar så mycket bra, men sen nu med facit i hand så vet jag. de bara sviker, orden de säger är falska och egentligen borde man inte lita på någon alls. förnär allvaret kommer så står man ensam igen.

jag tror jag vet att jag har folk omkring mig nu som vill hjälpa, som hoppas på att allt ska bli bra och försöka göra allt bra. men ingen kan bestämma över soc. soc är min största fiende. säger jag det jag sagt, att jag tar livet av mig om jag inte får flytta till Hudik, då skulle jag hamna på psyket. jag vill inte hamna på psyket. jag vet bara inte hur jag ska göra med allt nu. asså, får jag ett nej, ska jag försöka? ska jag kämpa till sista droppen? ska jag ge allt? ska jag ta studenten och vara förstörd? eller ska jag ge upp? det känns som himlen har lämnat mig. ger jag upp, då visar jag mig svag egentligen. då sviker jag ju alla. då sviker jag alla som någonsin trott på mig, alla underbara människor som finns i min närhet, men egentligen så är depression inte ett tecken på svaghet, utan ett tecken på att du har försökt att vara stark för länge. så tar jag livet av mig, så borde folket förstå.

hur ska jag göra? jag har alltid gjort olika, ibland har jag skrivit brev, förklaringar. ibland inte. jag borde göra det nu, tror jag. jag har många att tacka och ganska mycket att förklara. mamma ska inte röra mina saker, hon ska inte få ett skit. borde kanske vänta tills den femte, så jag liksom e arton när allt sker? ja. men det e bara några dagar. hur ska jag görat då? jag har skrivit "jag vet hur jag planerat förut, då var det massa droger å sånt med. men jag vill att det ska vara ärligt nu. jag vill att alla ska veta att det var medvetet. helt opåverkad, bara målmedveten..." så tycker jag nog fortfarande.

-varför sitter jag här och planerar?

det är nog en fråga många "normala" undrar sig om de läser, men det är ju så. jag har gett upp. jag har inte mycket hopp kvar. jag väntar bara på domedagen och jag vet att till 99% kommer få ett nej, så varför drömma? varför drömma om den första riktiga familjen i mitt liv, varför drömma om underbara tider i Hudik, när man vet att det aldrig kommer bli så. varför drömma om Bente när allt jag kommer få är Bålsta. hur mycket jag än försöker så blir det aldrig bra.

jag tänkte precis på alla jag skulle sakna, men sen kom jag på att jag skulle vara död. jag kommer inte sakna någon, eller visst saknar man ingen när man är död? visst är man bara död då? ligger där i evigt mörker, utan en enda känsla? för jag tänkte ju på alla jag skulle sakna och listan blev ju lång. hur lång som helst. bra att jag inte kommer sakna någon, hejhopp! kalla mig inte egoistisk bara för att jag inte tänker på de som kommer sakna mig. man kommer över att folk dör, och varför skulle någon gråta för mig? det enda som kommer hända är att jag inte kommer vara här längre? ingen jobbig tjej som alltid är ivägen och babblar som en kvarn, ingen tjej som alltid gråter och levererar mvg:n. ingen tjej säger "thailight" i stället för orginaltiteln, ingen som kallar Kaktusen för kaktusen eller Porrisen för Porrisen, ingenting sånt, ingen tjej som säger hej till alla och är snäll. men det behövs inte, det finns fler som jag. jag är inte speciell, det finns andra som kan rida anna, som kan pussa på henne. det finns andra som kan säga hej, det fiinns andra som kan komma dumma kommentarer och störa alla andra. det finns andra. jag lovar.

djup tjej, nej men jag orkar inte hoppas. jag blir bara sviken.

jag skulle säga svik mig inte nu.

men det vore otroligt dumt.

aldrig har jag tvivlat så här mycket.