Fröken

jag ska inte vara depp, jag är inte depp. jag har bara bålsta-ångest. jag har ångest att behöva spendera en endaste dag för mycket här. får jag ett nej om Hudik, då tar jag fan livet av mig. jag klarar inte av det här stället längre... det finns inte... har tänkt hela kvällen nu... hur ska jag görat? jag vet hur jag planerat förut, då var det massa droger å sånt med. men jag vill att det ska vara ärligt nu. jag vill att alla ska veta att det var medvetet. helt opåverkad, bara målmedveten. oj, nu ska jag inte planera att ta livet av mig. jag vet bara att jag inte kommer klara av mitt liv om det inte blir så. jag kan säga att studenten är nära, men den e så himlans långt borta. för långt borta för mig, jag kommer aldrig klara mig enda dit om jag ska vara här. jag kommer aldrig kunna leva såhär, tillsdess. jag är en skugga. jagvet inte riktigt vad som hänt. för inte så länge sen så kommenterade en tjej min förra blogg, hon sa att alla stog upp för mig och försvarade mig om något sa nått elakt om mig. men ska jag vara ärlig så känns det inte så. eller jo, kanske inte av personerna i min klass, och inte mina närmaste, men av alla andra. jag vill inte vara elak mot min klass när jag säger så, och absolut inget illa menat mot mina närmaste... men jag venne. kanske är jag cp, eller så tar dom mig förgivet. jag finns alltid där. alltid, jag kan släppa allt. men jag venne.

nu ska jag gå och vara depp någon annanstans.