Fröken

jag tar ut förlusten i förskott. men det gör jag alltid nu för tiden, det finns liksom aldrig någonting som går som jag tänkt. så det e lika bra att ta ut förlusten i förskott, det är bättre än att hoppas på något bra och sen bara CRASCH! ingenting blev som man drömde, hoppades, todde skulle hända. jag vågar knappast blunda, allt jag drömmer om är hur härligt det skulle vara att bo däruppe, men vad händer om jag får ett nerslag? som sagt, jag kommer typ ta livet av mig. jag klarar inte av fler motgångar. jag kommer skita i allt då. skolsyster säger att jag är stark, att hon aldrig typ träffat någon som är så stark som jag är. men ska sanningen fram så är jag inte stark, jag är bara motiverad att inte visa min underlägsenhet. skulle jag visa min svaga sida, då skämtar jag bort den, pratar bort den, eller så springer jag. hur jag än gör så möter jag aldrig den. det är fel. det är doligt att vara svag. jag är inte stark. bara motiverad nog att inte låta någon se det nu för tiden. det betyder dock att jag blir grinig. men jag klättrar på väggarna här hemma, jag skulle gärna ta något och skära rakt igenom armen, bara för att få slappna av, dock så gräver jag i mitt sår... det hjälper lite iaf, men det e inte samma sak. jag kan inte äta typ heller. jag måste ha ätit för många stenar eller nått, för nu tar det bara stopp. det går liksom inte. usch, jag hatart. jag anser mig inte ledsen, depp eller whatever. jag är bara förvirrad och lätt ledsen. det e vanliga känslor, jag vill bara inte komma tillbaka till det som var förra hösten.

jag kommer aldrig klara mig ur det här känns det som, jag har inga droger, inge sprit, inge rakblad, inge riktigt kk, ingenitng. jag står här utan något än massa olika sorters ångest. mest skolångest. och bålstaångest. annars e det ganska vanligt. jag har förstört alla mina chanser typ. svar ja!

frida.