Fröken

Jag vet att under tiden jag kommer blogga här så kommer jag att berätta ännu mer om mitt förflutna och allt som hänt, men just nu tänkte jag bara förklara en liten sak. för det kanske inte så självklart för dig att en 12åring knarkar? men det blev så.

jag hade en vän, eller för mig är hon fortfarande kvar, men hon tog livet av sig och min mamma skyllde på mig. för hon och jag var ju riktigt nära, vi var ett jag liksom, vi var världens par, det gick inte att sära på oss. men när det till sist sa stopp för världens bästaste tjej så mådde jag verkligen piss, och det räckte inte med att mamma redan höll på att knäcka mig, utan det blev värre. hon skyllde min bästa kompis död på mig. jag sökte mig då något som kunde hjälpa mig att få bort smärtan av allt, en "kompis" till mig kunde hjälpa mig och efter första gången jag hade blivit fotad så var jag fast, varje dag blev en kamp om överkevnad, för utan något så var jag tom. jag orkade inte. min mammas ord la sig som tunga moln på mitt huvud. på slutet var det värst, det blev en galenskap, innan hade jag kunnat gå igenom en dag eller två utan, men till sist blev det så stort så fick inte jag min fix så kändes det som om jag skulle dö.

det var väll typ då jag blev livrädd för mig själv, jag kände att det inte skulle funka, plus att jag inte kunde jobba i stallet om jag var fotad, så det var bara att ändra på sig. det var tufft. det var verkligen superdupermega tufft. men jag slutade helt av mig själv.

ibland så blir det ett återfall, men jag försöker så mycket jag bara kan. nu är två månader sen sist.

happy girl!